Våra vänner från Holland och jag åkte mycket tidigt från Nairobi i fredags morse och vi kom fram redan samma dag ca kl 17 men då hade vi stannat till i Migori för att en vän till mig ringde och behövde ha en reservdel till sin symaskin.
Vi åkte i en minibuss och hade egen chaufför denna gång men trots det så var man ganska trött efter resan. Känslan av att åka in genom gallergrindarna som leder till Komotobo var även denna gång fantastisk. Att få börja med att se alla byggnaderna och sedan de människor man kommit så nära på denna korta tid. Vi stanna till vid kontoret eftersom där stod Edward, Julius och Samuel och ville krama om oss och hälsa oss välkomna. På håll såg jag läkaren Simon som vinkade och hans hustru Rodha tillsammans med barnen.
Skönt att vara tillbaks.
Vi parkerade utanför huset (DD-house) och såg att dörren var vidöppen. Vi ropade på Mary som vi visste hade förberett mat till oss och hon kom och kramade om oss. Trötta av resan satte vi oss på verandan för att äta av den goda maten gjord för oss.
Eftersom vi hade mycket i bilen denna gång gång som skulle ges åt olika människor så fick vi reda på att dövskolans rektor samt läraren Ezekiel skulle komma förbi på lördag fm.
Vi tömde denna stora trunk av skänkta fotbollskläder, fotbollar etc på bordet på verandan och insåg att det var mycket i väskan. (bild finns) Tacksamheten var stor eftersom behovet av både fotbollar, volleybollar och sportkläder länge varit eftersatt. Då vi var klara med det gick vi till barnhemmet för att krama om alla barnen. Jag lade märke till att denna gång var det ingen som var förkyld eller hostig utan de verkade vara friska och det blev jag glad över. Det var mycket lego på golvet i lekrummet tillsammans med lite nallar och andra leksaker och det såg också så mysigt ut. Denna dag kl 13 skulle ju festen för barnen också äga rum och det såg vi fram emot. I huset snett bakom barnhemmet höll personalen på att förbereda chapati, ugali, skoma och så höll en get på att styckas eftersom det var Julfest för barnen.
Personalen var på ett strålande humör och tacksamheten över att vi var där uttalades av flera. Jag visste att gåvan vi hade med oss i bilen skulle bli till stor glädje senare samma dag.
Kl 13 kom vi tillbaks och då möttes vi av finklädda barn med nya skor som de fått alldeles nyligen. Vi började med att äta gott och sedan skulle några i personalen hålla tal. Då det blev min tur så ville jag att barnen skulle förstå extra mycket att de är värdefulla så jag satte mig ner ibland dem för att berätta om pojken som fått med sig fem bröd och två fiskar då han skulle lyssna på Jesus. Den lille pojken blev nog mycket glad över att ha fått ge sin mat till Jesus som välsignade den så att alla som var där fick äta sig mätta. Han fick betyda något stort precis som alla dessa barnen också får betyda något stort.
De fick en godispåse med partyvisselpipa som vecklar ut sig och låter då de blåser i den men de var bara de större barnen som hade kraft att skapa visselljud och det kanske var bra.
Susanne och jag hade också köpt kritor till alla barnen samt massor av papper och tejp så att deras fina tekningar kan få pryda väggarna inne på barnhemmet.
Till sist återstod det bara en två saker. Först skulle den stora gåvan ges till alla barnen från Trosgnistan som jag köpt i Nairobi. (bilder finns) En rutchekana för barnen som lätt kan tas fram eller ställas åt sidan. Alla ville åka (nästan) men inte alla förstod att ställa sig sist i kön. Att få se dessa barn leka och vara glada är något man kan leva på länge.
Vi skulle också ut för fotografering och då det var klart var festen över för oss. Barnen däremot, de fortsatte att leka med rutchekanan.
Tidigare samma dag hade vi ju gett ut sportutrustning och då festen för barnen var över satte vi oss direkt i bilen för att åka och titta på laget som nu skulle spela i sin nya dräkt och med ny fotboll och med en domare som hade visselpipa. De såg mycket stolta ut och vann sin första match i de nya kläderna med 1-0.
Söndagen var det tid för gudstjänst på Komotobo. Det var gott om folk i kyrkan och lovsången fick stort utrymme. Killen som ledde den var mycket entuseastisk och visade på god fysik då han samtidigt som han dansade sjöng av hela hjärtat. Jag gav en hälsning också samt sjöng en sång.
Efter lunchen och lite vila hade vi stämt möte med John Mwita för att ta lite bilder av det projektet som han står i då det gäller de flickor som säger nej till omskärelse. Jag hade inte riktigt förstått att de var mitt uppe i ett läger då vi kom. Det var 157st flickor inne på området som tagit chansen att få skydd mot de starka krafter i detta område som vill omskära alla oavsett om de vill eller inte.
Det blev ett mycket starkt ögonblick då jag fick förmånen att säga några väl valda ord av uppmuntran inne i kyrkan. Efter att ha tagit en hel del bilder på denna skara av flickor så åkte vi tillbaks till Komotobo ganska trötta av dagens intryck.
Måndagen kom och det var dags för den stora julfesten för personalen på Komotobo. 42st underbara människor som i olika områden tjänar av hela hjärtat dag som natt. Då jag fick uppdraget att köpa deras julklapp så började jag genast att undersöka vad de skulle bli mest glada åt. På Nakumatt fanns det stålgrytor med lock och funktionen av en termos. Det var sådana jag skulle köpa. Frågan var bara vilket pris jag kunde få eftersom jag helst velat ge dem tre olika storlekar var. Det blev två till slut. Jag fick en bra rabatt efter att ha kontaktat huvudkontoret. Faktum var att allt jag handlade vid det tillfället belönades med 9% rabatt. De till och med tog hand om själva inslagningen av alla paketen.
Vi skulle vara i kyrklokalen och till slut började festen. Vi åt tillsammans och då det blev tillfälle för tal så var det flera som tyckte att maten var fantastisk. Då jag fick tillfälle att tala till dessa hjältar så blev jag mycket gripen. De gör inte bara sitt jobb, de går många steg längre. Detta första tillfälle avslutade jag med att sjunga sången "Stor är din trofasthet" och då jag kom till tredje versen där texten lyder.. "Rening från synd du ger, frid som förbliver, Kraft för var dags behov år efter år. Framtiden ljus och lång, Möter jag nu med sång, Tills jag hos dig en gång Vid målet står" så kändes det som att det var precis vad de behövde höra.
Till slut så var det dags att dela ut gåvorna som då ges av Trosgnistan Sverige så trodde jag att de skulle öppna paketen men så blev det inte. Det var först då jag kom tillbaks till Nairobi som jag fick veta att de blivit mycket glada och jublat över gåvan (Mary).
Jag kan också säga det att paralellt med festen så började flickor komma från alla håll för att vara i skydd på Komotobo fram till den 24 december. Det är oklart hur många som kommer att komma men behovet har visat sig vara enormt. Direkt efter vår jufest samlades alla flickor i kyrkan och även här fick jag förmånen att ge dem ett ord av uppmuntran till de beslut de fattat. Kostnaden för att ha ett läger av denna storleken från början av december till den 24 december är rejäl och skulle du känna att du vill ge ett bidrag så kan du vända dig till www.trosgnistan.se eller till oss på susanneduveskog@hotmail.com
Som du förstår så har det varit fullt upp men glädjen av att kunna underlätta för dessa människor ger kraft.
Nu har jag varit tillbaka i Nairobi sedan i tisdags em men mina tankar har ofta gått till det området kring Komotobo.
Jag vill avsluta med att säga på swahili, Douglas nakopenda Komotobo och det betyder, Douglas älskar Komotobo.
God natt sov gott. Varma hälsningar från Douglas
Länk till Resedagboken för Douglas och Susanne Duveskog som är i Kenya för att adoptera en liten flicka som förlorade sin mamma vid förlossningen
