Rapporter från missionärs praktikanter:

Trosgnistans mission har haft möjlighet att sända ut praktikanter på kortare eller lite längre tid. Vissa praktikanter har finansierat sina praktiker själva medan andra som uppföljt SMR/Sidas kriterier för praktikantperiod fått stöd med Sida medel.

Under år 2008 har vi haft fem praktikanter ute. Familjen Hummerdal i Kenya samt Josefin Eriksson och Sara Bruce. Dessa återvände dock till Sverige efter att våldsamheter utbrutit i Kenya i samband med valet. ( se tidigare rapporter Rapport Hummerdal Kenya)

 Paret Essebro fick möjlighet att i samarbeta med IAS göra sin praktik i Etiopien. Rapport från deras praktik kan du läsa genom att klicka på denna länk till en pdf fil. RAPPORT ESSEBRO

Markus Ask som tillhör Betelkyrkan i Runemo och aktiv inom Trosgnistans mission är just nu i Ecuador.

Nedan följer en rapport från Markus. Följ honom gärna på resedagboken;  MARKUS RESEDAGBOK

________________________________________________________________________________________________________

Markus Ask rapporterar från Ecuador

Hej!
Sitter i skrivande stund i min vän Malenas lägenhet i Quito, vilket innebär att jag nu har förmånen att tillbringa några dagar här som jag tidigare hade förhoppning om. :) Anlände till Quito från Ibarra igår eftermiddag. Jag har haft en helt fantastisk tid i Ibarra i så många avseenden. Tiden jag tillbringade där var framförallt avsedd till att se över arbetet som Trosgnistan understödjer i form av det fadderprogram som finns där. Fadderprogrammet/projektet innefattar ett under dagtid etablerat barnhem för barn mellan 6 månader och 5 år samt matsal där barnen får frukost, mellanmål, lunch & ytterligare ett mellanmål. Projektet, som heter Jesus Te Ama, ligger i ett område i Ibarra som heter Azaya, vilket är oerhört kriminellt, fattigt och således farligt. Projektet har sammantaget 7 personer verksamma, men det är endast 5 som är avlönade. Barnhemmet har 35 barn, varav en stor del har understöd av Trosgnistans faddrar. En önskan finns dock att hjälpa än fler i detta projekt, men för stunden saknas ekonomiska medel till detta. Den ecuadorianska staten hjälper även den till i arbetet och därför är det vissa kriterier som måste uppfyllas av Jesus Te Ama. Ett av dessa är att barnen som får hjälp finns med i födelseregistret i Ecuador. Många barn som lever i Azaya är dock barn som varken har mor eller far, eller någonting annat. De är gatubarn och utanför de statliga armarnas värn då deras existens inte är dokumenterad. Således är deras och även min önskan att dessa barn ska få faddrar, så att de därigenom kan få mat mån-fre. Antalet gatubarn som behöver en utsträckt hand är otaligt, men önskan från Jesus Te Ama är 30 nya faddrar, vilket jag hoppas och tror ska kunna lösa sig inom en snar framtid.

Det berörde mig verkligen på hjärtats djup att se arbetet. Det var konkret, svart på vitt, ett tydligt exempel på hur utsänd hjälp verkligen bidrar till att barns liv räddas. Arbetet är inte bara en fråga om att ge barnen mat, utan att genom projektet ge dem en sådan bra start i livet att de sedan blir enskilda individer som inte hamnar i droger och kriminalitet. Som sagt...engagemanget, hjälpen i sig och att däri se dessa barn...sådan glädje i mitt hjärta så om ni bara visste...

Jag fick även ta del av exempel på den grymma verklighet som dessa barn befinner sig i. Jag har funderat över huruvida jag skulle dela det jag nu kommer dela, men då jag vill att ni ska förstå hur levnadssituationen ser ut i områden som Azaya tänker jag delge ett exempel på en fruktansvärd händelse, för att ni ska förstå hur viktig hjälpen är och vad den i stor mån beskyddar dem från.

För cirka två månader sedan befann sig en liten flicka ute i området Azaya när hon plötsligt överfölls av några påverkade män. Männen utsatte denna arma lilla flicka för sexuella övergrepp, varvid hon sedan lämnades död på marken. Platsen som hon berövades sitt liv på var öde och därför var det inte några människor som upptäckte henne på en gång. Denna lilla flicka, som hade ett helt liv framför sig, berövades sitt liv och kvarlämnades ensam varvid hennes kropp....ja det är så hemskt...blev ett mål för råttornas gnagande... Tårar faller i detta nu när jag tänker på det... Hon hade ett helt liv framför sig, men hennes liv togs ifrån henne i ett ögonblick. Fruktansvärt är vad det är, men viktigt att vi inser att detta är en verklighet och att vi därför inte sluter våra ögon för det, utan att vi istället sträcker ut våra händer och hjälper dessa barn så gott det går.

När jag i början av inlägget nämnde att det var en fantastisk tid i Ibarra, så förstår ni också att det var en tid som i vissa avseenden var jobbig, men med fantastisk menar jag att ljuset som jag såg i hjälparbetet med mils längder översteg det mörker jag såg och hörde talas om.

Tiden var mycket givande och intressant. Jag bodde hos några som från och med nu och in i framtiden i mitt hjärta är min familj. Oerhört generösa, goa och härliga människor.

Ja, det blev ett rätt långt inlägg, men jag ville delge tiden i Ibarra då jag känner att det är något som är bra att veta, för att ge er en bild av min vardag här.

Hoppas från djupet av mitt härta att ni både mår och har det bra där hemma.

Stor kram till er alla!!

Markus