Mirakler finns i Guds plan för oss

Här är den oavkortade artikeln om Mikael & Camilla Halkola från Trons Gnista Nr 3 2021

​

Unga, nygifta med många drömmar för framtiden. Så började vår underbara, eller kanske inte så underbara – men lärorika resa tillsammans. Vi var redan som unga överlåtna att tjäna Gud, som ungdomsledare och senare missionärer i Asien. Men livsresan blev inte precis som vi hade tänkt oss.

 

Tidigt i äktenskapet fick vi en dotter, Fredrika. Drömmarna för henne var många. Hon skulle sjunga i kyrkan, vara en evangelist och tjäna Gud. Medan hon låg i magen bad mamma Camilla, att hon skulle vara en evangelist redan som barn. ”Fia”, som hon även kallades, blev svårt sjuk vid 1,5 års ålder. Hon bar på en genetisk sjukdom som skulle ge henne cirka 7,5 år här på jorden. Hon skulle sakta men säkert bli sämre, förlamad och allvarligt funktionshindrad.

 

Vi fortsatte att vara i kyrkan. Fia, vår lilla evangelist, spred äkta kärlek till sin omgivning. Var hon än befann sig talade Fia utan ord, men behövde någon som var hennes mun och fötter. Vi åkte från sjukhus till rehabilitering, till kyrkan, vänner och bekanta. Många undrande blickar följde oss vart vi än gick ... Ibland kände vi att människors bemötande var jobbigt, att många ignorerade Fia. Kanske för att man inte vet hur man ska bemöta ett funktionshindrat barn. Man hade lust att skriva på sin egen panna att vår dotter har en genetisk sjukdom och att det är okej med frågor. Innan vi själva fick ett funktionshindrat barn, förstod vi inte att alla har olika diagnoser och att föräldrarna känner att det är trevligt om någon är intresserad av just dem och deras situation.

 

Vår vardag var helt annorlunda än för familjer med friska barn. I princip bodde vi på sjukhuset, i omgångar. Det är en helt egen värld och när man går ut så är det som om man befunnit sig i en sjukhus-bubbla, som bara de som vistats där kan förstå. Så när någon kom och var intresserad av vår sjuka dotter kändes det som att man riktigt väntat på att få dela med sig av sina erfarenheter. Man känner sig ganska ensam i sin kamp. Erfarenheter är till för att delas, och då bearbetar man det själv också.

 

Vår lägenhet blev ett ”bönehem”. Ungdomarna och vännerna visste att de alltid kunde komma till oss, att dörren alltid var öppen. Lovsången i bakgrunden och människors skratt blandat med nöd och gråt. Ja, alla var välkomna. Vi bad med Fias sjukhussäng mitt i vardagsrummet. Hon var med överallt. Vi bad för hennes helande och det gick inte en dag då vi inte bar hennes liv inför Herren. Vi kände stort hopp för Fias liv, och det är just hoppet som sist lämnar en. Många skickade bönedukar från olika delar av världen, vilket vi upplevde som uppmuntrande och inte stötande. I dag har man på sina håll blivit lite försiktigare med att be för sjuka, kanske med anledning av att man inte sett så många bli helade, och att man därför tror sig gå för långt. 

 

Men dagen kom då Fia blev så dålig att vi förstod, även om det många gånger hade varit liknande situationer, att hon var färdig för himlen. Gud förberedde oss och gav oss tid att bearbeta våra hjärtan den kvällen. Det kändes som Fia planerade vägen tillsammans med änglarna upp till himlen.

 

Vi pratade, grät och Camilla hörde sig själv säga högt: ”Jesus, om Fia är klar för himlen så släpper vi taget.”Och i nästa stund hörde vi två djupa andetag, och Fias själ vandrade vidare. Kvar var ett tomt skal av en fin fridfull kropp. Den stunden fick oss att förstå - evigheten finns. Själen vandrar vidare, och en dag är det vår tur.

 

Vi ringde familjemedlemmar och nära vänner som varit med i vårt liv. De fick komma, ta farväl och förstå att nu är Fia borta för alltid, tills vi möts igen. Många blev besvikna, för vi hade haft en stark tro på helande. Men vi tror att det på ett sätt är nyttigt att se på det från olika nivåer - Fia fick sitt eviga helande, en del får ett jordiskt helande. Det är klart att vi också hade frågor om vissa profetiska uttalanden, och försökte förstå och sätta oss in i att om någon upplever sig få ett ord från Gud, kan de ibland vara önskningar från ens eget hjärta.

 

En evangelist som var på besök hos oss slängde ut en kommentar att ”den här flickan blir inte helad”. Vi blev sårade och djupt besvikna av hans uttalande. Än i dag har man svårt att förstå varför han, fast han kanske hade fått ett ord från Gud, sa det till oss. Det ordet snurrade i vårt inre, tills vi var tvungna att avsäga oss oron. Att från höga hästar försöka nå en bruten familj skadar mer än det lyfter. Att kunna stötta och lyfta är en gåva som alla borde ta lärdom av, för världen är full av människor som behöver medmänsklighet.

 

Efter Fias bortgång, blev vi plötsligt bara två igen. Stora lägenheten byttes till en liten. Hela vardagen förändrades. Det onormala var ju vårt normala, och nu var vi tvungna att lämna det onormala för det normala som ju inte var vårt normala. Vi hade levt med ett sjukt barn i 7,5 år med dygnet-runt-hjälp, och livet hade nu plötsligt, i vår tanke, ingen mening. Tystnaden blev så påtaglig. Vi måste hitta en ny mening med vårt liv.

 

Nu fick vi bemöta människor som kanske hade upplevt att Fia skulle bli frisk och förklara för dem och oss själva att Gud gör inga misstag. Fia kanske själv kände att hon var klar för himlen. Nu var hon helad på ett sätt som vi inte hade tänkt det. Men tron på att hon kunde bli frisk hade hållit oss nära Gud, och nu skulle vår tro prövas med att det inte blev som vi tänkte utan så som Gud planerat det.

 

Kommentarer som: ”Men nu har Fia det bättre… nu behöver hon inte lida något mer ...” kunde såra oss, för att i våra ögon var hon inte sjuk – utan bara vår fina och underbara dotter. Vi svarade att vi gärna skulle behållit henne hos oss, men att hon i stället har fått kallelse till himlen. Försiktighet med att ha färdiga svar och kommentarer till andras livssituationer är en vishet. Att någon lever med och inkluderar familjer till nuet är nog det bästa man kan göra. Fler frågor än svar, och bara att leva med och vara nära någon som går igenom en sorg, är som salva för såren.

 

Hela tiden hade vi en dröm att få ett barn till, fast det fanns en risk att få ett sjukt barn igen. Under tiden som Fia var sjuk försökte vi även med provrörsbefruktning, utan att det lyckades. Varje gång var det en stor sorg när vi förstod att den inte lyckades. Bara själva behandlingen är jättetuff och påfrestande, och att sedan inte få något för sitt lidande blir på något sätt en dubbel sorg och besvikelse. Man tampas med Guds mening med livet. Är hela meningen med livet att man gifter sig, får barn och så vidare? Eller kan det verkligen vara något annat Gud vill med våra liv?

 

Sorgen blir också större av att omgivningen ofta har förväntningar att man ska ha barn, och att livet ska kretsa kring barnen. Frågor kring barnlöshet är ofta tabubelagda, ingen frågade oss om vi kunde få barn eller om vi valde att inte ha barn. Vi lämnade det i Guds händer och beslöt att inte prova provrörsbefruktningen mer än tre gånger. Efter Fias död bestämde vi att åka till Indien som missionärer. Vi ville ge vår tid på jorden till andra. Det var ju det Fia lärde oss under livets högskola. När vi bodde i Indien var den eviga frågan: ”Har ni barn?” ”Jo, vi har en dotter i himlen”, och vår livsberättelse blev ett dagligt vittnesbörd där.

 

Många undrade varför vi inte adopterade barn från Indien. För det första var det jättesvårt rent byråkratiskt och dyrt. Och vi tänkte att om Gud har tänkt att vi ska ha barn, är det någon som kommer till oss, någon som behöver vår famn och kärlek. I vårt inre pågick fortfarande en kamp - kan vi inte få barn eller har Gud någon annan plan för oss?

 

När vi kom hem efter sex år i Indien blev Camilla gravid på en gång. Vi blev både chockade och glada, tills det lilla fostret kom ut i tidigt skede. Besvikna, men på något sätt med en slags förståelse av att Gud vet mer om vår framtid än vad vi själva gör. Med djup sorg i våra hjärtan bar vi ändå en längtan om att få ett barn till. Ingen visste om vad vi just hade gått igenom, och att vi hade fått inre sår igen – tänk vad det kan finnas för sår och kamper i ens omgivning utan att man har någon aning om det!

 

Vi fortsatte att tjäna Gud, men med många frågor i våra bönestunder. Några frågade oss om det var svårt att se andra familjer med barn. Det var det inte, utan mer en undran om - vad har Gud för plan för oss, då vi inte har fått barn?

 

Vi vet att Gud i allting verkar något gott för dem som älskar honom och som han har kallat enligt sin plan. Rom 8:28 Vår önskan att få barn hade inte försvunnit, och på något sätt önskade vi att Gud skulle göra ett mirakel och att vi skulle bli gravida. En dag när vi pratade om vad vi skulle göra i framtiden trodde vi att Gud inte tänkt att vi ska ha barn. Vi hade kommit upp i ålder nu och det verkade som om allt hade gått oss förbi gällande barn.

Vi tänkte att vi kanske ska till sådana länder där det är svårt att ha med barn sig, vi har i stället barn runtom i världen. Ungefär två veckor efter vår diskussion om detta, kom ett samtal från socialen. De hade fått våra kontaktuppgifter från våra vänner, och de undrar om vi kan hjälpa dem att ta hem ett litet övergivet barn, som hade blivit lämnad på ett sjukhus i Sverige!

 

Camilla hörde i sitt inre: ”Camilla, du kommer väl ihåg vad du en gång lovade?” Vi något tillfälle, när frågan kom om vi skulle vilja adoptera, hade Camilla svarat: ”Om jag blir tillfrågad att ta en baby så lovar jag att ta emot och ge den ett hem. ”Fortfarande med många frågor på insidan, svarade Camilla: ”Självklart ställer vi upp”. Två timmar efter samtalet åkte vi till sjukhuset och mötte sjukhuspersonalen. En liten flicka bars till oss. En sekund – och våra liv förändrades. Vi fick hem Davina, som vi namngav henne. Och plötsligt satt vi hemma med en frid i våra hjärtan - Gud är med oss...

 

Vi åkte till kyrkans bönekväll samma dag och chockade alla med vår nykomling. Några brast i glädjetårar, de hade ju följt vår resa och nu plötsligt har vi en liten flicka i vår famn!

En vän till oss berättade att Gud nyligen hade talat till honom om att vi skulle få en baby. Han hade berättat det för sin fru som undrade hur det skulle gå till, de hade ju inte sett någon gravid mage? När han fick se vår lilla flicka i vår famn förstod han att Gud hade skickat henne.

 

Det blev en lång kamp om Davinas uppehållstillstånd. Hon är europeisk och lagen var inte på hennes sida. Men Gud var det, och han hade hela tiden allt under kontroll. Och mirakel sker.

Precis innan Davinas 3-årsdag fick vi hennes adoptionsbeslut. Så Davina var babyn som behövde vår famn och kärlek. Det var det vi alltid sa om någon frågade varför vi inte adopterar ett barn.

 

Livet kanske inte blev precis som unga nygifta paret Camilla och Mikael hade tänkt sig. Det blev inte som planerat. Missfall, smärtsamma provrörsbefruktningar, folks undran ”får de inte eller vill de inte” till att få ett barn i sin famn som man får älska och vägleda på livets väg. Det är Guds nåd och en otroligt noggrann planering av Gud.

 

Nu har vi även en ettåring som vi får ta hand om. Hans mamma finns med i bilden och framtiden är i Guds händer. Kunde vi ha anat att Gud skulle skicka barn till oss som vi får älska och ta hand om när vi undrade vad Gud hade tänkt när vi inte fick barn?

 

Ibland undrade jag (Camilla) om felet var hos mig? Eller oss båda? Vad hade vi gjort för fel att vi inte kunde få barn? Men Gud skickade oss någon annans barn att ta hand om, att älska och ge en framtid. Det är väl ändå ett mirakel! Aldrig kunde vi ana att vår barnlöshet skulle leda till att vi har ett missionsfält hemma. Att vi får lära dessa små gåvor, att leva och hjälpa andra. Att vara till en välsignelse för andra. Ibland behövs en smärta för att kunna uppleva glädje. Vi kan inte sluta att tro att Gud har så mycket att ge oss. Men vi behöver också ge upp våra planer och låta våra hjärtan veta att Gud har allt under kontroll. Sjukdom, barnlöshet, besvikelse, inre smärta bärs på olika sätt, och lösningen kommer på ett sätt som Gud planerat. När vi förstår med vårt inre att Gud har allt under kontroll och låter oss vägledas av Hans vilja, händer det mirakel utöver vårt förstånd. Men mirakel är inte alltid det vi tror. Det kan vara mer än så. Mirakel är livet. Att vi litar på Gud och hans plan i våra liv. Mirakel finns i Guds plan för oss.

 

 Våra liv är som träd. Rötterna är djupt i Kristus, och när stormar och prövningar försöker riva upp trädet, så känner rötterna Guds rytm i livet. Man beskär ett träd för att det ska bära god frukt, och så är det i människans liv. Vi beskärs och ibland går grenarna av, men när det väl växer igen så ger det nya skott och god frukt. En del träd blir ympade med nya grenar. Så är vårt träd, det har ympats med underbara gåvor från himlen. Det har beskurits och gått igenom stormar, men med rötterna djupt i Kristus. Och nu växer det nya skott och i framtiden bär det frukt. Gud ger näring, och hans djupa närvaro ger styrka i stormarna och även vid torka. Helande i grenarna så att de kan ge nya skott - Kristus i oss och vi i Kristus.

Våra smärtor kan vändas till glädje i en utsträckning som bara Gud kan uträtta. Att ifrågasätta Gud i olika livssituationer, i vårt fall barnlösheten, tar kraft ifrån oss. Gud har all makt och han känner våra rötter som är i honom. Och vi kan känna Guds puls i de stunder då vi nästan inte känner vår egen puls. Gud har en plan för oss om vi låter planen leva i oss.

”Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta, vittna om alla dina under. Jag vill jubla av glädje över dig och lovsjunga ditt namn, du den Högste.” Ps 9:2–3 

 

Mikael och Camilla Halkola – är missionspastorspar i Södertälje Internationella Kyrka.